missisex

Två timmar sen bara, men det känns som en evighet. Jag satt i gräset, i solen, framför Hultsfredsfestivalens största scen Hawaii, ganska långt bak. Det var en bra stund kvar tills bandet, som för mig var festivalens mest efterlängtade, skulle spela, men folk hade redan börjat att långsamt dra sig bort mot scenen, för att få en så bra plats som möjligt. Närmast kravallstaketen, längst fram, var det redan fullt. Jag kunde känna hur förväntningarna började stiga. Samtalet med dem runt omkring blev allt livligare, skratten allt högre, häftigare, gällare allt eftersom tiden gick och spänningen steg. Jag kunde känna hur mitt hjärta slog allt hårdare, och märkte hur jag tittade allt oftare på klockan för att se hur lång tid det var kvar, trots att det bara gått någon minut. Tiden fram till spelningen kändes oändlig. Snart var det omöjligt att fokusera på vad som sades, allt jag kunde göra var att stirra bort mot scenen, med en stadigt stigande puls. Luften nästan darrade av förväntan. Snart kommer de.

 Jag kunde inte hålla mig längre, jag måste fram, måste stå där framme och känna hur mängder av människokroppar samlades runt omkring mig, känna hur vi förenades i vår önskan att se dagens mest efterlängtade konsert. Konserten man längtat efter och peppat inför ända sedan bandet släpptes i januari. Känslan var obeskrivlig, är obeskrivlig. Jag kunde inte stå stilla, var tvungen att gå runt, hoppa upp och ner för att inte spricka av glädje och adrenalin. En minut kvar.
Jag tvingade mig att stå stilla, ville inte förlora min plats som jag tyckte var ultimat. Snart är de här!

Så! Bandet steg ut på scenen och alla känslor som byggts upp fram tills nu fick sitt utlopp i ett högt, gemensamt skrik. JAAAA! Resten förflyter nästan som i en dimma. Jag har ingen tidsuppfattning, inte en aning om hur lång tid som gått. Hög på adrenalin minns jag att jag dansade, nej hoppade! som en galning, och andra med mig, allt i takt med musiken. Jag sjöng med, nej, skrek med i texterna som jag kunde utantill, märkte ingenting annat. Äntligen! Men alltför snart var det slut. Efter sista låten kändes det som om en gemensam suck gick genom publiken. Vi dröjde vid scenen, ville inte lämna det underbara, men tillslut var vi ändå tvungna att gå. Som på moln gick jag! Fortfarande rusade hjärtat, jag var svettig och smutsig, jag hostade av damm och svart snor rann från näsan, och tydligen hade jag blivit trampad på tårna både en och två gånger. Men inget av detta spelade någon roll. Jag var mörbultad, men åh så lycklig. Och ikväll – ikväll är det fest!